En renare å - ett renare hav En allmän strävan är idag att begränsa näringsämnestransporten till haven. Åtgärder vidtas vid bl a reningsverk och enskilda avlopp. Lunds och Staffanstorps kommun har byggt ut sina reningsverk och har därmed minskat sina kväveutsläpp radikalt. Inom jordbruket arbetar man också för att minska utsläppen bl a genom optimering av gödselgivor, ökat bruk av fånggrödor, vår- istället för höstplöjning och omställning av åkerareal till annan markanvändning.. För att minska övergödningen av vattenmiljöerna har Riksdagen satt upp nationella mål om minskning av utsläppen av kväve och fosfor. Höjeåprojektets målsättning avseende kväve, som reviderades 1994 och baserar sig på den dåvarande nationella målsättningen, har varit, att tillsammans med övriga åtgärder som görs för att minska kväveläckaget, uppnå en halvering av Höjeåns kvävetransport till havet, jämfört med mitten av 1980-talet

Ett rikare landskap

Stora delar av Höje å avrinningsområde utgörs av ett utpräglat jordbrukslandskap där naturinslag och rekreationsmöjligheter är få. Åtgärdernas syfte är därför även att skapa förutsättningar för ett rikt och varierat växt- och djurliv i och utmed vattendragen och öka tillgängligheten till ån för det rörliga friluftslivet.

Jordbrukslandskap före åtgärder

Samma landskap efter åtgärder

Målsättning och åtgärder

Åtgärderna i Höjeåprojektet har inriktats på att anlägga skyddszoner utmed vattendragen och dammar och våtmarker på strategiska platser i avrinningsområdet.

Den övergripande målsättningen med dessa åtgärder är att:

• att långsiktigt förbättra vattenkvaliteten i, och minska övergödningen av, Höjeåns vattensystem och kustvattnen i Öresund,

• att öka den biologiska mångfalden i traktens jordbruksbygd

• att öka den biologiska mångfalden i traktens jordbruksbygd

Den praktiska målsättningen har varit att:

• anläggning av 80 hektar dammar och våtmarker fram t o m 2003

• anläggning av 106 km odlingsfria skyddszoner utmed vattendragen fram till och med 2003

Åtgärdernas förväntade kvävereduktion i Höje å

Höjeåprojektet är ett åtgärdsprogram som ursprungligen presenterades i rapporten Höje å- Landskapsvårdsplan (1990). Enligt Höjeåprojektets reviderade målsättning från november 1994 skall ovan nämnda åtgärder, tillsammans med en rad andra föreslagna och genomförda åtgärder (initierade av staten och kommunerna), uppnå en minskning av kvävetransporten i Höjeåns mynning med 50 % (ca 350 ton/år med utgångspunkt från situationen i mitten av 80-talet).

Till övriga åtgärder, som ej ingår i Höjeåprojektets verksamhet, hör bland annat utbyggnad av reningsverk, förbättring av enskilda avlopp samt en rad åtgärder inom jordbruket, t ex optimering av gödselgivor, förbättrad gödselhantering, ökad areal vintergrön åkermark och omställning av delar av åkerarealen till annan markanvändning.

Staffanstorps och Lunds reningsverk, de två största kommunala reningsverken i avrinningsområdet, har också byggts ut, vilket var klart 1994 respektive 1996. I Lund medförde utbyggnaden en minskning av utsläppen med hela 160 ton/år, från i genomsnitt ca 240 till ca 80 ton/år. I Staffanstorps reningsverk minskade kväveutsläppen med cirka 10 ton (från 18 till 8) årligen. Totalt har alltså kvävetransporten i Höje å minskat med 170 ton/år genom förbättrad kväverening på de större reningsverken.

Åtgärder inom jordbruket förväntas vidare kunna minska jordbrukets bidrag till kväveutsläppen med ca 25 %, eller omkring 100 ton. För att uppnå målet om en total minskning med 350 ton återstår då ca 80 ton att reducera, vilket beräknas kunna ske genom Höjeåprojektet. Den genomsnittliga reduktionen i dammar och våtmarker har uppskattats till ca 1 ton per ha och år. Därmed har hektarmålet satts till 80 ha dammar och våtmarker i avrinningsområdet. För fosfor har inget lika konkret mål satts upp men tillsammans med anläggning av skyddszoner bedöms dammarna och våtmarkerna bidra till en väsentlig minskning av fosfortransporten i vattensystemet.

Tidsplan

I Landskapsvårdsplanen för Höje å planerades åtgärderna genomföras under en tioårsperiod, d v s från 1991 till 2001. Denna tidsplan visade sig vara för snäv och projektet har därför förlängts till år 2003 och har delats in i tre etapper enligt nedanstående tabell.

Den första etappen genomfördes huvudsakligen med kommunala medel medan den andra etappen även erhöll ekonomiskt bidrag från EU:s Life-fond. Den tredje etappen genomförs med finansiellt stöd från de så kallade Lokala Investeringsprogrammen (LIP). Mer information om kostnader och finansiering.

Skyddszoner

Med skyddszon menas här en odlingsfri zon mellan vattendrag och åkermark som är bevuxen med gräs och örter samt helst också buskar och träd. Bredden på zonen bör vara minst 5 meter och ingen gödsel eller bekämpningsmedel får användas inom detta område.

Skyddszon utmed Råbydiket

Miljönytta:

Anläggning

Skyddszonernas bredd varierar mellan 5 och 10 m (idag oftast 6 m, enligt EU direktiv). För att snabbt etablera en väl utvecklad grässvål har zonerna såtts med gräsfrön. I de flesta fall används en gräsblandning för extensiv vall, vilken innehåller rajgräs, ängsgröe och rödsvingel. Sådden har oftast skötts av lantbrukarna själva. Träd och buskar planteras längs vattendragen, om möjligt på södra sida. Arter som växer naturligt i regionen och helst material med lokalt ursprung, har använts. Planteringen har utförts av markägarna själva och/eller ALU-anställda från Staffanstorps kommun.

Vid anläggning av skyddszonerna tas största möjliga hänsyn till jordbruket. Skyddszonens bredd får variera med vattendragets kurvor så att fältens arrondering optimeras. Trädplantering ovanför dräneringsledningar undviks för att förhindra att rötter tränger in i rören och hänsyn tas till kommande rensningsbehov genom att lämna en sida av vattendraget tillgängligt.

Utförda åtgärder

Under Höjeåprojektets två första etapper har totalt 76 km (42 ha) gräsbevuxna skyddszoner anlagts längs Höje å och dess biflöden (se figur 4).

Merparten av de totalt 40,5 km skyddszoner som anlades under etapp I hade en bredd på fem meter, men i några fall anlades även 10 m breda skyddszoner

Vid starten av etapp II hade EU: s miljöstöd införts, som bl a innebar att EU-stöd kunde erhållas för skyddszoner. Från och med etapp II halverade därför Höjeåprojektet sin markersättning för skyddszoner. Istället uppmanades markägarna/brukarna att utöver ersättningen från Höjeåprojektet även ansöka om EU-stöd för skyddszonerna. Vidare gjordes skyddszonerna som regel sex meter breda, som en anpassning till kraven i EU-stöden.

I Höjeåprojektet har skyddszoner särskilt eftersträvats utmed sträckor med risk för ytavrinning från angränsande åkermark och i tätortsnära lägen där de kan fungera som promenadstråk för närboende. EU-stöden som infördes 1995 har inneburit att en mängd skyddszoner även anlagts på privata initiativ, utanför Höjeåprojektets ram.

Inför starten av etapp III inhämtade Höjeåprojektet därför uppgifter från jordbruksverket som visade att EU-stöd utgått till cirka 59 ha skyddszoner inom Höje å avrinningsområde under 1999 . Om man räknar med att EU-skyddszonerna var sex meter breda (vilket var EU: s minimikrav) ger detta en total skyddszonslängd på ca 98 km . Enligt dessa siffror hade alltså Höjeåprojektets totala hektarmålsättning för skyddszoner (53 ha) överskridits, medan målsättningen avseende skyddszonslängd (106 km) så när uppnåtts, sett enbart till de skyddszoner som erhållit EU-stöd. Även om dessa "EU-skyddszoner" till stor del var desamma som anlagts inom Höjeåprojektet, antogs att åtminstone några brukare som ingått skyddszonsavtal under etapp I avstått från att även söka EU-stöd för samma skyddszoner, så länge deras avtal med Höjeåprojektet löpte. Den faktiska skyddszonslängden i avrinningsområdet borde därför vara något större än vad som framgick av jordbruksverkets statistik, varför även Höjeåprojektets längdmålsättning för skyddszoner förmodades vara uppnådd.

se översiktskarta över färdiga dammar, våtmarker och skyddszoner

Dammar och våtmarker

I dammar och våtmarker förlängs vattnets uppehållstid i avrinningsområdet, vilket förbättrar förutsättningarna för naturliga reningsprocesser. De processer som gör vattnet renare är sedimentation (näringsrika partiklar sjunker till botten), denitrifikation (vattenlösligt kväve omvandlas av bakterier till luftkväve (kvävgas) som är ofarligt ur miljösynpunkt) samt genom näringsupptag (växter tar upp näring som fastläggs eller fördröjs i dammen). För att dammar och våtmarker skall vara effektiva näringsämnesfällor krävs att näringsrikt vatten kontinuerligt tillförs. Graden av rening beror bl a på dammens utformning och ålder, samt vattnets uppehållstid i dammen.

Damm vid Vragerup

Dammar och våtmarker inom Höjeåprojektet fördelat på olika anläggningskategorier.

Avgörande för vilken placering och utformning som väljs beror på bl a höjdförhållanden, dräneringssystem, tillrinningsområdets storlek, jordartsförhållanden, arrondering och markägarens önskemål. Projekteringen av dammarna har utförts av Ekologgruppen. Anläggningsarbetena har utförts av lokala entreprenörer. Ett område runt dammen, som är anpassad till fältens arrondering, avsätts som skyddszon. Grässvål etableras och på vissa ställen har träd och buskar planterats på samma sätt som längs skyddszonerna. Kring vissa av dammarna har en specialblandning av svenska ängsfrön såtts in .

Utförda åtgärder

Under etapp I -III (från 1991-2003) har sammanlagt 69 damm- och våtmarksprojekt genomförts . Den totala ytan av dessa uppgår till 75 hektar.

Anlagda dammar,våtmarker och skyddszoner i Höjeåns avrinningsområde inom ramen för Höjeåprojektet

Målet avseende areal anlagd damm-/våtmarksyta inom Höjeåprojektet uppgick till 80 hektar och den slutligt anlagda arealen till drygt 75 hektar. Hektarmålet har därmed uppnåtts till 94 %, vilket får ses som en stor framgång för projektet. Skillnaden på knappt 5 ha mellan målsättningen och faktiskt anlagd areal uppstod under projektets två första etapper.

Under den tredje etappen anlades 18,2 ha och målsättningen för denna etapp (18 ha) har därmed till fullo uppnåtts. Den främsta orsaken till att den totala målsättningen inte fullt ut nåddes, var att projektbudgeten inte räckte till. Detta berodde i sin tur framför allt på stigande entreprenadpriser under projektets gång. Dessutom steg priset på jordbruksmark i området mycket kraftigt under senare delen av projektet. Eftersom Höjeåprojektets markersättningsnivåer inte kunde stiga i samma takt som markpriset, minskade intresset från markägarnas sida att avsätta mark till dammar och våtmarker.

Mot slutet av projektet blev det i viss mån också svårare att hitta lägen med goda tekniska och hydrologiska förutsättningar för dammar och våtmarker. På många av de bästa lägena hade det då redan anlagts dammar/våtmarker och på flera av de kvarvarande lämpliga lägena, var markägarna av olika skäl inte intresserade.

Lokaliseringen av dammar och våtmarker har prioriterats till de jordbruksdominerade områdena nedströms Genarp och Häckebergasjön. Redan från början slogs fast att åtgärderna skulle lokaliseras till de platser där de gjorde bäst nytta i avrinningsområdet utan att platsens kommuntillhörighet skulle spela någon roll. Över hälften av våtmarkerna har anlagts på åkermark.

Dammar och våtmarker inom Höjeåprojektet fördelat på olika markslag före anläggning. Staplarna anger antal dammar/våtmarker, respektive antal hektar damm-/våtmarksyta.